fredag 30 december 2011

Njutningar

Vi katter är ju av naturen stora livsnjutare. Vi njuter av olika saker här i livet och det är ju det som gör hela livet så spännande.
Själv njuter jag nog allra mest (ja, åtminstone mycket) av nosbuffar. Tänk er, bara lyckan att kunna sätta sin egen trygga doft i ansiktet på sin husse eller matte! De´ ni!
Ja, jag buffar så mycket, att matte säger att jag är en notorisk nosbuffare. Vad hon nu menar med det.....
Enligt ordboken (och matte) är jag en uppenbar; otvivelaktig, eller allmänt känd nosbuffare. Det kan jag godkänna, för så är det faktiskt.
Så här gör jag: Börja med att gnida med nosen/kinden 1 gång. Stöt därefter med nosen 2 ggr. Upprepas så länge som det känns bra. Kan med fördel användas på hela matte, gärna med spinn på hög volym.

Brorsan njuter på ett helt annat sätt. Hans njutning sitter i framtassarnas klor. Som allra mest njuter han när han är nyvaken.
Då letar han upp matte. som oftast sitter vid datorn. Han går fram till henne och börjar stretcha  -  ända utifrån yttersta svanstippen. När han har kommit till framtassarna, sträcker han behagfullt fram den ena tassen. Ja, han sträcker så in i vassen, att alla tårna spretar och klorna tittar ut!
Samtidigt har han flaggstångssvansen aktiverad och bakdelen lite uppåt.
Den här tassen sätter han strax ovanför mattes vänstra knä.
Som avslutning knyter han tassen.
Antagligen har matte en on/off-knapp för sitt ljud just ovanför knät. (min anm.) 
Samma sak upprepas med den andra tassen.  Stretchningen  upprepas från början så länge matte sitter kvar.

Detta måste vara en helt otrolig njutning för honom! Han KAN bara INTE sluta! Trots att matte låter högljutt, så MÅSTE han bara fortsätta!
Att matte är prickig (ID-märkt) ovanför vänster knä, är väl onödigt att påpeka.
Konstigt nog, accepterar och förstår matte hans njutning.
Hon gillar oss båda!

torsdag 29 december 2011

Bra film


Den här filmen fick matte och vi (via fejjan) av en av mattes goda vänner! Vi tycker att Nora är jamarduktig och ville gärna låta er alla se och höra vad hon kan.

När matte var liten, hade hon en katt, som hette Tusse. Han kunde också spela piano, men han spelade med alla fyra tassarna.
Här tassar vi bara på datorn. Inte brorsan, förstås. Han är så försiktig.


 Vi lyckades inte starta filmen här på bloggen. Även om det verkar som om de vänner, som har kommenterat har fått se den, så lägger vi in en länk här. För säkerhets skull, så ni inte blir besvikna.
http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DTZ860P4iTaM%26feature%3Dshare&h=bAQGqBUJrAQEWtDaD_VkzrfhQLku6-XqqU-YujzzOAV6WBg

Ha en bra dag med mycket gos!
M & V

onsdag 28 december 2011

Vår vers


Vi hoppar och studsar och tjoar och sjunger!
Varför?
Jo, vi är så jamarglada för att Bloggkatten Wikki har idag kallat oss för något så fint som skaldekatter.
Vi, vanliga små mysmisar, har blivit upphöjda till något, som vi tycker är verkligt stort!
Matte säger, att vi måste hålla oss på jorden med alla tassar.
Vad hon nu kan mena med det????
Men hon är ju som hon är.....
Man måste väl ändå få bli glad över en så fin titel.

Här följer vår vers:

Snuffefonden, den är jamarbra,
en sådan fond skulle alla djurarter ha!
Mattepengar, som inte finns, ska inte behöva styra
om vi ska få tassa kvar på jordens yta, på alla fyra.
När vettishjälp finns att få,
kan vi inte få tassa kvar här då?
Som vanligt går vi katter först,
fast vi inte är störst.
Men vi är smarta,
därför valde vi att starta.

http://metrobloggen.se/wikipedia/wikkis-kalender-fler-tavlande/

Med ett särskilt tack till de katter och deras hussar och mattar, som drog igång Snuffefonden
Och självklart en tassvink till lille Snuffe, där han sitter på sitt moln och äter glass.

Tasskramar
M & V



söndag 25 december 2011

Ett kort meddelande

Vi måste bara meddela, att vi är verkligen HELNÖJDA med vår 3D-bio!
De kör action mest hela tiden!
Och INGA repriser!
De´ ni!

God fortsättning!
M & V

lördag 24 december 2011

Teknisk begåvning

Matte och jag har lite olika åsikter just nu.
Det är så här:
Jag har vid 2 tillfällen stängt av datorn  (igår och idag).
Matte hävdar, att det är någon, som heter Slumpen, som stänger av och jag hävdar att det är jag och min gedigna kunskap, som gör att jag behärskar datorn!
Jag hoppar upp på bordet, tassar upp på laptopen och tassar på on/off.
Avstängt och klart!
Busenkelt!
Matte hävdar, som sagt att det är nämnde  Slumpen, som stänger av datorn. När det faktiskt är jag, som medvetet, gör detta.
Efter att ha stängt av datorn, ställer jag mig på tangentbordet, vänd mot matte och nosbuffar och kelar. När goskontot är fullt, lägger jag mig till ro tangentbordet.


Jag vill ju inte, att matte ska kunna starta datorn igen, utan jag vill ju ha all hennes uppmärksamhet och kunna gosa hur mycket som helst! Det är ju därför, jag stänger av datorn.
Men det har matte inte fattat.

Kära vänner, jag ber om er hjälp.
Vem har rätt?
Matte eller jag?
Givetvis kan jag mycket mer på datorn, som t.ex stänga av web-radion, starta Windows hjälp mm, mm.
Tacksam för era kommentarer!
Mozart

JULAFTON

Matte rymde en kort liten stund, idag också. Hon var och åt 2-beningsjulmat tillsammans med Stigs husse.
Nu har vi blivit serverade vårt julbord. Smaskens! Av tradition består det av tonfisk.
Så mycket vi orkar äta!
Efter maten var det julklappsutdelning. Vi fick en 3D-biograf installerad utanför köksfönstret och en del olika leksaker i våra julpaket i år.
Bion är ju klart bäst, men visst är det KUL med lite nya saker i leksakslådan också!
Fast det blir ju mer komplicerat att rota fram just den grej, som man vill ha. Typiskt, att det man helst vill ha alltid ligger i botten!
Men, men  -   det är smällar man får ta.
Så fort det ljusnar i morgon klockan tidigt, ska vi kolla vår nya bio. Antingen matte är vaken eller ej....

Ha en fortsatt mysig Julafton, kära vänner!
M & V

Matte på rymmen

I kväll rymde matte. Vi vet var hon har varit....,
så vi har inget att klaga på, för hon talade om vart hon skulle. Dessutom talade hon om, att vi också var bjudna. Men vi jamade ett artigt "nej tack".

Hon skulle till Stig och Stigs husse. De har alltid fest lilljulafton. Att vi tackade nej, beror på att det skulle komma en väldig massa 2-beningar dit. Visserligen vet vi att alla
2-beningarna är kattligt sinnade, men vi föredrar ändå hemmets lugna vrå.

Stig är mycket tuffare än vi. Han går artigt runt och hälsar på alla.
Sen är det ju så, att det är hans husses vänner, så han känner ju dem alla.

2-beningarna skulle äta hemlagad julmat och lyssna på julmusik.

Matte kom hem ganska tidigt och berättade något HEMSKT. Ja, riktig dramatik.

Såhär var det:
Stig stoltserade glatt på ett av borden när 2-beningarna hade ätit färdigt. Glatt och artigt konverserade han 2-beningarna.
Och......kan......ni......tänka.......er..............

Han stilade lite FÖR mycket med sin långpälsade svans, lite FÖR nära ett ljus. Ja, ni kan ju tänka er resten....

Ja, det tog fyr.
 
En rådig 2-bening fixade det omedelbart och Stig märkte inte ens vad som hände.
Han blev inte ens rädd!
Han trodde nog bara att det var en vänlig 2-bening, som beundrande hans fina plym till svans!
Som tur var hände inget med svansen. Det tog bara lite, lite längst ut på pälsstråna.

TÄNK  PÅ  DETTA  KÄRA  VÄNNER !
VAR  FÖRSIKTIGA  NU  I  JUL !!!

GOD  JUL önskar vi  ALLA  VÅRA  VÄNNER !
Mozart & Vincent

torsdag 22 december 2011

Stig - the moviestar

På den här länken är vår släkting Stig, som vi har presenterat tidigare, filmstjärna tillsammans med sin husse.
 http://vk.se/media/?clipid=11557   
Stigs avsnitt börjar efter ca 18 sek.
För er som har missat det, så är Stigs husse,  vår mattes son.
Vi återkommer senare ikväll med fler julförberedelser.
Tomten i filmen är från ca 1905, och har funnits i vår familj hela tiden, enligt matte. Men fullt sååå gammal är inte vår matte. Alltså är tomten inget loppisfynd!
Hur Stig och hans husse hamnade i en tidning, långt uppe i norr, fattar vi inte.
Men tydligen gjorde de det....

Tasskramar
M & V

tisdag 20 december 2011

TJUVSTART PÅ JULEN

Vi har tjuvstartat julfirandet med att äta risgrynsgröt idag. Den var osötad, så den var säkert nyttig.

Tro nu inte att vi blev bjudna till dukat bord. Ånej! Fullt så lyxig tillvaro har vi inte....
Vi fick allt anstränga oss och fixa allt på egen tass.

Det hela började så här:

Vi skickade matte ett ärende och då passade hon givetvis på att smita in i matbutiken också.
Som vanligt.

Eftersom matte ogillar att diska kladdiga, vidbrända grötgrytor, så köpte hon en sån där plastkorv med 1 helt kg färdigkokt risgrynsgröt.
Att hon köpte så mycket gröt, beror på att vi ska göra både saffranspannkaka och ris à la Malta (med mycket vispgrädde i) nu i helgen.Mmmmm.....jag dreglar, bara jag tänker på det.

Som vanligt ställde matte in kassarna i hallen hos oss, innan brummisen fick koppla av på sin plats.

När matte kom tillbaka, undrade hon, vad som egentligen var på G????
Två katter i en stackars kasse!

Tänka sig, att hon hade fått och t.o.m betalat för en trasig kasse! Och det där trasiga hade sen tydligen smittat av sig på "grötkorven".
Något annat än smitta, kan vi inte komma på.

Gröten var alltså helt frisläppt nu och kunde krypa runt  hur den ville i den trasiga kassen.

Väl förberett, måste vi jama! Det var bara att ta för sig!

För er som inte har testat ännu, kan vi verkligen rekommendera risgrynsgröt!
Det är mumseli-namnam!

Vad hände med resten av gröten, då?
Jo, vi känner ju alla till det där kalla, ha-galna skåpet i våra kök, allt för väl.
Naturligtvis slukade det vår gröt också.

ALLT ska ju det där glufs-glufs-skåpet ha!

Ta det nu lite "isigt" i all julstress, go´vänner!
M & V

PS
Det blev en blogg, trots allt idag! Jag råkade tassa bort allt min sekreterare hade skrivit och dessutom kopplade jag bort hela Internet samtidigt som jag skrev en hel del. Trots detta fixade denna otekniska sekreterare situationen! Tror, att hon kommer att spara oftare i fortsättningen.... /Mozart

lördag 17 december 2011

Vårt nya bus

Vi katter är ju nattdjur. För en gångs skull var brorsan och jag vakna samtidigt. Vi jamade lite tyst om vad vi skulle hitta på.
Till slut kom vi på det!
Vi började rota i vår leksakslåda. Det är minsann inte det lättaste att hitta det man ska där, så vi väsnades nog lite!
Matte vaknade till och muttrade något. Vi lugnade oss lite med letandet, så  matte somnade igen.

Slutligen hittade vi det vi sökte.......
En mycket gammal leksaksmus. En gång i tiden var den en pipmus, men vi har tystat den effektivt. Det braiga med just den musen är, att den har exakt rätt färg, för att se ut som en riktig mus.

Sen var det bara till att vänta på en ny dag och att matte skulle vakna.....
Hon vaknade till en grå dag och var tvungen att tända i köket för att kunna fixa kaffe.
Då får hon se......................

Vår mus! På väg till våra matskålar!

Tyvärr reagerade vår mus inte på att lamporna tändes och allt matte skrek, så då fattade hon ju.

Till slut (när hon hade lugnat ner sig) reagerade matte  så som mattar/hussar ska. Hon berömde oss, för att vi är så påhittiga och för att vi har humor.

Det hör till saken:
  • matte avskyr/är rädd för möss
  • vi har bott i ett torp med god tillgång på möss
  • vi har presentat matte med många möss
  • matte var alltid otacksam och kastade ut våra presenter
  • mössen ville gärna flytta in i torpvärmen
  • matte hade glömt att vi hade en "naturlig" leksaksmus
  • här i lägenheten har vi inte sett riktiga möss
  • det är rätt årstid för möss att flytta inomhus nu
Det var en bra start på dagen, för oss. Vi ska sent glömma mattes reaktion! Självklart, måste vi jobba på att hitta på fler sådana bus.

Ha en riktigt bra helg, alla kompisar!
M & V

onsdag 14 december 2011

Snabeldraken (publicerad 2011-12-15)

I går (i onsdags alltså) var den extra snabeldrags-coatchen här!
(Vi orkade bara med rubriken då, pga det hårda jobbet med vårt  schema.)

Usch ja! Usch, usch, usch...Men vi jobbar med det.
Matte känner någon liknande rädsla inför ormar. Hon kallar det ormfobi. Vi tycker, att det är urlöjligt att vara rädd för ormar! De som slingrar sig så skojsigt!
Men så läste matte för oss om vad som hände lille Klosterkatten Conny, så det är nog bäst att akta sig, om vi skulle råka komma ut dvs.

Matte vill inte jobba med sin fobi, för hon vill absolut inte träffa de där slingriga sakerna. Det måste man tydligen göra, för att kunna umgås med det man är rädd för, utan att vara rädd.
Men, matte klarar iaf snabeldrakens slang! Coachen kommer hit bara för mattes svårigheter att röra sig.
Som sagt jobbar vi med vår fobi och tänkte tala om för er, våra kompisar, hur vi gör.

När coatchen tar ut draken från dess bo, vågar vi faktiskt tassa till den lite. Bara lite lätt, (medan den är tyst) så den inte blir arg.
Vi förstår, att drakens sladd har med det otäcka ljudet att göra, för när sladden sätts i väggen, börjar draken låta.....ryyyser....
Då jobbar vi enligt följande schema:
  • Draken i rummet  -  vi i köket (på golvet, bakom gardinen)
  • Paus medan moppen jobbar i rummet
  • Draken fortsätter i hallen och i badrummet  -  vi är kvar i köket, men nu uppe på fönsterbrädan, bakom gardinen och vi kan roa oss med fjäderkotletts-TV:n (draken syns ju inte härifrån, bara hörs)
  • Paus igen! Tack o lov!
  • Draken går till anfall i köket
  • Vi skyndar oss in i rummet, tvärs över hela golvet och in i hörnet, bakom både TV:n och gardinen
  • Draken drar sig tillbaka, för att gå i ide en vecka
  • Lugnet återställt
  • Vi har frist till den 21/12, då ny tid är bokad
Visst är det jobbigt att jobba med sina rädslor, men vi tycker att detta schema funkar något så när.
Matte har  läst om snabeldrakar, som går av sig själv. Tur att vi inte har någon sådan! Tänk vilken jakt vi hade blivit utsatta för!
Inget förutsägbart alls!
Den lär t.o.m gå utan både matte och coatch!

Ha en mysgosig kväll!
M & V

söndag 11 december 2011

KLÄDER - NEJ TACK !

Matte satt idag och tittade på Caesar Millans TV-program, där han hjälper problem-skällisar att uppfostra deras hussar och mattar.
Vi gosar gärna med matte framför TV:n, alltså såg vi oxå programmet.
Vi har fundilerat och diskuterat mycket om varför skällisar inte kan uppfostra sina hussar och mattar själva......
Det kan ju vi katter!

Idag handlade det i varje fall om en liten skällis-tjej i Amerikatt, som hette Phoebe. Hon var en sk "hitteskällis" och hon blev riktigt aggresiv mot allt och alla. Ja, t.o.m mot sina 2-benta familjemedlemmarna och särskilt mot dem som var män.
Nu hade det gått så långt för stackars lilla Phoebe här i livet, att hennes matte gav henne två "möjligheter".
1.   att Caesars hjälp hjälpte.
2.   att hon skulle avlivas.

I programmet var Phoebe utklädd till 2-bening med olika kreationer vid de olika inspelningstillfällena. (Hon måste ha en jamarstor garderob med olika klänningar!)
Varför förnedrar 2-beningar oss fyrbenta, pälsklädda familjemedlemmar på detta sätt?
Ja, vi måste jama:
"VAFFÖ´ GÖ´ DE PÅ DETTE VISE´ ?"
Både vi katter och skällisarna har ju välsittande, moderiktiga pälsar av bästa snitt!

Vi måste också jama, att hade matte klätt ut oss i t.ex 2-beningskostymer, så lovar vi, att då, om inte förr, då hade vi blivit PROBLEMKATTER !
OK, detta var i AmeriKATT, men vi har hört och sett på bild att det sk modet är på väg hit och t,o,m redan finns i vårt land också.
Så vässa klorna, kompisar!
Det kan väl vara ok, om någon av naturen har fått för tunn päls,  får en kofta för värmens skull. Men annars.......

Hur gick det för lilla Phoebe då?
Hennes matte lät henne bara träna det som matte själv tyckte var kul, dvs löpbandet. Så det blev Phoebe jätteduktig på. De övningar, som lärde Phoebe att hantera aggresiviteten, var tydligen inte lika kul för matte.
När matten, efter en månads träning, hade återbesök av Caesar och då talade om för honom, att det nu troligen skulle bli avlivning, erbjöd Caesar Phoebe ett nytt hem hemma hos honom.
Man fick också se hur bra hon trivdes. Hon fick lära sig familjens regler, fick en massa skälliskompisar och behövde inte vara aggresiv längre.
OCH....
....hon behövde inte klä ut sig!






onsdag 7 december 2011

Katter KAN - mycket

Det, som jag nu tänker berätta, hände första gången vi var i Hjelmseryd.
Vi bodde i ett litet rum med utsikt mot Kyrkan.
Matte tog nämligen fel rum.
Det var tänkt att vi skulle fått det stora rummet att röra oss i, men vi tyckte, att det lilla var jättebra och mysigt, så vi valde att bo där. I det stora hade vi fått utsikt över brummisarna på den stora vägen. Brummisar kan vi ju titta på där hemma.
Brorsan, som redan då var stor och stark, är jättebraig på att öppna dörrar, så matte vred om nyckeln och låste.
Plötsligt hör matte ljudet av något, som faller på golvet.
När hon kollar, finns inget.
Golvet är som om snabeldraken varit framme - helt blåst.

Efter ett tag, när matte skulle gå till Kyrkan, kunde hon inte öppna dörren.
Nyckeln var borta. Vi var inlåsta!
Efter mycket letande hittade vi nyckeln under en byrå, som Brorsan envisades med att sitta och glo in under.
Vincent sa, att han ogillade låsta dörrar, så därför beslagtog han nyckeln.

forts. fredag 9/12
På natten hände följande:
Rummet hade "byasnickrad" skåpinredning med rejäla träbackar och hyllor. Jag lyckades peta upp en skåpdörr och till min glädje fann jag, att på hyllan högst upp, låg det jamarmysiga kuddar.
Ja, kuddarna riktigt ropade efter sällskap och mysiga kuddar är ju till för att användas.
Det var inte helt enkelt att klättra upp till kuddarna, men jag fixade det. Visserligen väsnades jag väl lite, men matte vaknade inte riktigt - bara lite.
Väl uppe hos kuddarna, så stängdes skåpdörren med ett klick.
Där satt jag och kunde inget göra!
Jag var inlåst!
Nu vaknade matte helt, tände lampan och till sin fasa upptäckte hon då, att det fanns bara EN katt i rummet.
Hon gjorde det enda rätta.
Dvs hon frågade brorsan var jag, Mozart, var någonstans.

Vincent satt på bordet. Som svar på mattes fråga, reser han sig, ställer sig upp på bordet på baktassarna, sträcker sig mot skåpet OCH krafsar på "min" skåpdörr med framtassarna!
Matte öppnade skåpdörren och till sin glädje hittade hon ju mig där.

Detta är en av de många händelser, som gör att vår matte är övertygad om att vi KATTER KAN!
Själv håller jag naturligtvis med matte, men våra 2-beningar måste anstränga sig lite för att förstå vad vi menar eftersom vi ju inte har deras språk.
MEN....
vi katter både känner, tänker, förstår vad 2-beningar säger och kan fundera och räkna ut hur saker och ting ska lösas.
2-beningar har mycket att lära sig av oss!



måndag 5 december 2011

Beresta?

Till att börja med kan vi slå fast, att vi åker bara brummis.
Det beror inte på oss utan på matte. Hon fixar helt enkelt inte både sin egen packning OCH våra två kattväskor!
Nej, det skulle bli fööör mycket att åka tåg, buss eller flyg! Skulle vi dessutom behöva byta tåg, ja, då skulle det nog gå alldeles på tok.

Ska matte åka sånt där tåg, så stannar vi hemma. Basta!

Eftersom vi har sett en massa skrynkliga brummisar, både i tidningar och här på nätet, så är vi noga med säkerheten när vi är ute och reser.
Vi åker alltid i våra väskor och det är bra. I väskorna kan man både slappa och mysa en stund medan matte leker med det där hjulet inne i brummisen.
Innan vi åker, sätter matte fast våra väskor i säkerhetsbältena. Precis som en del
2-beningsminisar, så åker vi i baksätet.
Vi brukar få följa med matte när hon ska till något ställe där man gillar oss katter. Det tycker vi är bra, för då kan vi hålla koll på matte. Vi kan ta tass om henne som vanligt, nosbuffa, mysa osv. Ja, ALLT, som vi ansvarskännande katter gör!

Var vi har varit?
Jo, i Mullsjö, Jönköping och G:a Hjelmseryd.
I Mullsjö var vi hos en kompis till matte, i Jönköping var vi i Kyrkan och i G:a Hjelmseryd finns en Stiftelse, som vi brukar besöka.
När vi har åkt till kattpensionat räknar vi inte, för det är inga kuliga resor.

I Mullsjö bodde vi jamarfint med sjötomt.
En dag blev brorsan  livrädd.
Matte och hennes kompis hade bjudit hem en gemensam vän.
När han kom blev Vincent alldeles förskräckt. Fattar inte varför, för det är en jamarsnäll man.
Men, kan ni tänka er, Vincent sökte inte skydd hos matte utan sprang till mattes kompis och jamade: " Vafför har ni tagit hit honom?"
Jag och matte hjälptes åt att lugna brorsan, sen gick det bra.

I Jönköping var vi på morgonmässa i en av kyrkorna. Mässa är något vissa 2-beningar firar.
Bl.a.  vår matte.  
Prästen hade bjudit in brorsan och mig.  Särskilt inbjudna, så det var ju klart att vi följde med.
Vi fick inte bröd och vin, som 2-beningar får, men vi blev Välsignade.
Alla katter är ju iofs Välsignade, men detta kändes alldeles speciellt.
Ja, det var stort.
Prästen vände sig ju direkt till oss.

I G:a Hjelmeseryd brukar matte vilja fira både Jul och Påsk. Det finns en gammal fin Kyrka och en prästgård där.
Första Påsken i Hjelmeseryd var vi ungefär 1 år gamla. Från vårt fönster kunde vi se Kyrkan. Matte hade smitit iväg, medan vi sov.
Klockan var jättetidigt när vi vaknade av  sång och musik.
Vi var tvungna att kolla.
Där ute kom matte och alla hennes kompisar, på väg från Kyrkan till präsgården.
De sjöng och spelade så fint (bl.a. spelade en tjej tuba) att pälshåren reste sig.
Ja, det kändes så högtidligt, att vi var tvungna att sträcka lite extra på oss.
Faktisk, vi satt i givakt!
Vi har varit i Hjelmseryd många gånger, men i år ska vi fira Jul hemma i vår nya lägenhet.
En annan gång ska jag berätta om när brorsan låste in mig i ett skåp och oss alla i ett rum i prästgårdsflygeln i Hjelmseryd.

Tips på lämplig packning:
  • Godis 
  • Reselåda (lite mindre stl än ordinarie)
  • Sand
  • Leksaker
  • Godis (mängder, min anm.)
  • Plastskålar
  • Mat
  • Borste för pälsvård
  • Godis
  • Kanske ngt annat nödvändigt, som t.ex sele
  • Vi brukar ta med en liten sopborste & skyffel, för matte ogillar kattsand på badrumsgolvet.
Tass på er alla!
M & V




söndag 4 december 2011

Kattsläktingar

Vi har två kattsläktingar. Abbe och Stig.
Lille Abbe är född i år och han har adopterat mattes dotter och hennes familj. Vi har aldrig träffat honom, för han bor ända uppe i Stockholm. Ibland bor Abbe på sitt Land, men det ligger ännu längre bort.
Abbe är röd och vit med lång päls. Han har nog mycket norsk skogkatt i sig.
ABBE
                                         
Stig är tre år gammal. Han har tagit tass om mattes son. De bor bara en liten bit härifrån.
När Stigs husse åker bort brukar Stig bo här hos oss och när matte åker bort och vi inte kan följa med, så bor vi hos Stig.
Stig är tabbier och pälsfärgen heter något på silver. Pälshåren är mörka ytterst och ljusare närmre kroppen. Han är långhårig och har mycket maine coon och lite perser  i sig.
                                                                         STIG

Här hjälper Stig sin husse att bygga ett musikrum.Just på bilden tar han en paus bland överblivna gipsskivebitar. Kanske har han hört talas om GIPSKATTER.
Bilderna på Abbe och Stig fanns i datorn, därför var det inga problem att lägga in dem.
Våra bilder bor forfarande i kameran. Vi lovar, vi ska jobba på det, så ni får se oss också.
Eftersom vi ville ha lite bilder i vår blogg, fick det bli såhär.

I kväll ska vi fortsätta med vår stickning.
Ha en skön kväll!

Mozart och Vincent

lördag 3 december 2011

Kuligt jobb

I häromdagen åkte vår matte till människostickisen. Matte vill nämligen inte få den där flunsan.
Som vanligt tyckte vi att det tog föööör lång tid. Hon skulle ju inte köra till stan, för vårt område är nästan granne med hennes stickis.
Men så kom då äntligen vår brummis.
Matte kom in och satte ett par kassar i hallen, sen gick hon igen och vi vet ju att hon måste köra ut från vårt område till den plats där vår brummis bor.
Tydligen hade hon passat på att handla något också.
Hjälpsamma som vi är, så började vi packa upp ur den ena kassen.
Den innehöll verkligen högintressanta saker!
Svarta, mjuka och mysiga var de.
Det vi hittade i kassen var 8 stycken helmysiga garnnystan och 2 tjocka plastpinnar!
Tänk, att när vår otacksamma matte kom tillbaka, så plockade hon ner allt i kassen igen!  Allt det, som vi hade haft sånt besvär att plocka upp !
Vilket onödigt besvär vi hade haft!
Fast det riktigt roliga jobbet började lite senare....

Matte plockade fram de båda pinnarna och ett sånt där svart nysta. Sen började hon göra öglor på pinnarna. Maskor sa hon att det hette. Men den där svarta tråden var en riktigt slingrig och olydig typ, så vi insåg ju snabbt, att vi var tvungna att hjälpa matte. Även om det var ett ansträngande jobb att hålla reda på den slingriga typen, så var det faktiskt ganska kuligt.
Varje gång matte tar fram pinnarna och det svarta garnet, hjälper vi henne naturligtvis. Sådana där slingriga typer måste ju både vaktas och fångas.
Men, vem vet, vi kanske också kan lära oss sticka, precis som vår bloggkompis Gustav. För det är det vi hjälper matte med. Gustav skickade ju ett jättefint paket till Dina och hennes kompisar. Det skulle vi också vilja.



fredag 2 december 2011

Pondus?

Hej! Nu är jag, Mozart, på plats vid tangentbordet!
Det har inte hänt så mycket här sedan Berit var här och möblerade om bland våra soptunnor.
Att det inte hänt så mycket, är egentligen inte sant.
För visst händer det saker hela tiden.
SMÅ saker, visserligen. Men även mycket små saker kan ju vara betydelsefulla.

När det inte händer så stora saker, får man ju tid att fundilera på andra väsentligheter. Själv började jag fundilera över ordet "pondus".
Varför?
Jo, för att matte säger, att jag börjar få det ordet, samtidigt som hon klappar mig på magen. Jag fundilerade så mycket, att jag till slut var tvungen att googla på vad det egentligen betyder. För inte kunde det väl betyda gosemage. Eller???

Herr Google gav mig sådana ord som "värdighet", "auktoritet", "respekt" och "kraft".
Alla är ju jamarfina ord, som stämmer väldans bra in på oss katter, tycker både brorsan och jag!
Men trots detta fick jag inte ihop det riktigt, för resultatet av att matte upptäckte min begynnande "pondus", blev, hör och häpna, MINDRE MAT I VÅRA SKÅLAR!
Tänk då på att det stod ingenstans hos herr Google att "pondus" = mindre mat.
Är det matte eller herr Google som ljuger?
Även om både brorsan och jag gillar matte, så vill vi att herr Google har rätt, för alla de fina ord han gav oss.
För visst är det ord som stämmer väl ihop med oss katter!

söndag 27 november 2011

Gäster

Vår matte är bra på att göra kort. Särskilt fina blir ju de kort med katter på, enligt vårt sätt att bedöma.
Men eftersom det snart är jul, så bjöd matte hem några av våra grannar för att lära dem att göra julkort.
Innan gästerna kom, hjälpte vi matte att laga mat. Paella är bra mat, för den innehåller både räkor och kyckling. Det gillar vi.
När vi var klara med maten, kom gästerna.
En av dem gillar inte katter!
De andra tre gillar oss och det gillar förstås vi.
Hon som inte gillar oss, började med att påstå att Vincent bet henne. Hon kunde ju inte veta, att Vincent är en väluppfostrad typ, som inte ägnar sig åt sådana skällisfasoner, som att bitas.
Däremot, så har han en välvässad klo....
Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag att den kom väl till pass.
Bra gjort, Vincent, jamade jag och jag tror, att matte höll med. Hon blev i alla fall inte arg på brorsan.
Julkorten, ja, de blev som de brukar bli när en 2-bening är nybörjare.
Alla, till och med våra 2-beningar, är ju barn i början.

Ha en riktigt fin 1:a Advent, kompisar!

Nosbuffar
M & V

lördag 26 november 2011

Den långa matresan

För ett tag sedan, skickade vi iväg vår matte för att fylla på våra förråd av mat och sand. Ett uppdrag, som  varken är konstigt eller svårt, tycker vi. Det är ju sånt som hon kan, bara hon får hjälp av brummisen.
MEN, det tog  j a m a r l å n g  tid.
Vi trodde knappt att hon skulle komma hem igen.
Köra vilse,  rymma och trafikolyckor och sånt har vi ju hört talas om. Men sånt gör inte vår matte, näää.
Inte utan att meddela oss i varje fall.
Vi väntade, väntade och väntade. Blev oroliga. ännu oroligare och ..................

Slutligen, (efter mer än en 2-beningstimmes lång väntan) hörde vi henne i trappan. Hon satte våra varor utanför dörren och gick ut genom ytterdörren igen, precis så som hon brukar göra.
När hon hade parkerat brummisen kom hon ÄNTLIGEN tillbaka in till oss.
SKÖNT!
Väl inne, berättade hon vad som hade hänt.
På vårt område finns en SMAL enkelriktad gårdsgata för taxi, räddningskåren, mattar (som inte kan bära) m.fl.
Men gatan är definitivt inte avsedd att vara besökandeparkering!
Matte körde in på vår gata och när hon hade kört halva vägen till vår port var det STOPP.
Det stod alltså en privatbrummis parkerad på vår gata, som alltså BARA är en brummis bred!
Matte var ARRRG!
Men, när brummisens ägare kom ut, blev matte ännu ARRRGARE, när hon såg...............
Hon steg ur vår brummis och skällde som den värstaste skällis.
Vad hon tänkte får vi inte skriva här...........
Som tur var, så lyckades hon "sila snacket" när hon skällde!
Hon säger, att det kunde ha kostat mycket pengar att säga vad hon tänkte.
Konstigt, säger vi.
Tankar kostar väl ingenting!
Matte yrar om någon, som heter något, som börjar med något smutsigt porslin och som får bestämma priset på vissa tankar.
Tänk, så mycket konstiga saker våra 2-beningar har för sig!
Vi är i alla fall glada för att matte kom hem med både sand och mat!
Dessutom var det ju bra, att hon lyckades spara. Fast vi begriper inte vad hon sparade, men man kan ju alltid hoppas, att det betyder att hon köper lite extra godis till oss idag, på KATTENS DAG.

Vi önskar alla bloggkompisar, hussar och mattar en glad Kattens Dag!
M & V

PS
SOLEN lyser här idag! Det är nog för att det är VÅR dag idag!
                                                                                                  /DS



måndag 14 november 2011

Blåsta

Någon har via en app tagit pengar på vårt bankkonto!
Enligt banken ser det ut som om vi har laddat ner en app till felitonen. Men sånt gör inte matte! Hon går aldrig in på internet med hjälp av vår feliton! Sen har de betalt pengar, förmodligen till sig själva, från vårt konto. TVÅ gånger har det hänt!
Nu har bankeriet lovat att hjälpa oss, så matte ska dit imorgon. Iofs handlar det "bara" om ett antal hundralappar, men det är pengar, som vi hade behövt.
På fredag kommer det nya pengar till det kontot, så då måste matte sitta uppe och vakta, så hon kan flytta pengarna till ett annat konto.
Det hela känns trist, för vi hade behövt de pengarna.
Tasskramar
M & V

lördag 5 november 2011

Ingen bloggpaus...

Det är inte så att vi redan har tagit bloggpaus, men vi får nöja oss med att tassa runt hos våra kompisar och kommentera lite här och lite där.

Vi väntar fortfarande på hjälp med att övertala bilderna att flytta från blixtgrunkan till datorn.
Matte försov sig idag, så kompisen, som KAN, hann låsa sin butik.
Kan ni tänka er så oansvarigt ! 
Hon bara sov!

Vi måste alltså fortsätta att ha en bildfri blogg över helgen. Helt ofrivilligt.

Verkar i alla fall som om den där blixtgrunkan gömmer en del bra foton på oss, kan vi avslöja...

Vi vill passa på att önska alla vänner en fortsatt skön helg!
Samtidigt som vi är fullt sysselsatta med att vänta o-t-å-l-i-g-t.

Nosbuffar till er alla!
M & V

torsdag 3 november 2011

Nu närmar det sig - ä n t l i g e n

Hej kompisar!
Ni kan tro, att vi fick fart på matte! Ja, det var nästan som om hon fick en blåslampa där bak.

Först hittade hon inget bildbehandlingsprogram i vår dator.

Men vaddå, jamade vi, du hade ju ett när du gick PIM-ubildningen på jobbet.
Hon slutade jobbet för lite mer än ett sedan.
Nu har hon ett bra jobb, som hon kan sköta här hemiifrån. "Pang"-nånting heter det visst. Det låter farligt, men det är ganska lugnt.

Ett program mer eller mindre kan väl kvitta, tycker vi, men icke.
Nu har vi ett gratisprogram, som heter Photo-filtre. Handledning och program finns här: http://pim.skolverket.se/xp/handledningar/Om-PIM/Programvaror-i-PIM/2/

Sen hittade hon inte kameran!
Så småningom kröp den fram ur ett skåp.

Sen måste hon ladda kameran, för annars vill bilderna inte krypa över till vår dator.

Snacka om en virrig matte!
Men vi ska nog få fart på henne! Bara kameran är färdigladdad.

Hoppas bara, att det var rätt sladd hon hittade!

Vi hörs lite senare eller kanske man ska jama "syns"?

Tasskramar
M & V

onsdag 2 november 2011

onsdag em

Bilderna finns och det dröjer lite - men de kommer!
M & V

PS
Vi fattar inte varför mattes startmotor är så seeeg.
M & V

Innekatter

Att vara innekatter, är helt naturligt för oss. Vi gillar inte utelivet, ja, vi är helt enkelt livrädda för allt det farliga där ute i den stora världen. Det är ju iofs inget vi låtsas om, tuffa grabbar som vi är. 
Vi brukar jama att det är matte, som är rädd för att låta oss gå ut på egen tass. Från vårt rumsfönster ser vi nämligen en väg, som heter E22 och från köksfönstret ser vi en mycket trafikerad gata, som går genom vårt samhälle.
Ibland jamar vi, att vi fick nog av utelivet i vår ungdom, då vi var hemlösa.
En gång ville matte att vi skulle valla henne i koppel.
Fy, så läbbigt det var!
Alla jättestora brummisar, som lät mycket värre än snabeldraken, fick oss att dra in matte och det fortare än kvickt!
Numera får matte valla sig själv, vi är hellre hemma och sköter oss själva samtidigt som vi  vaktar vårt hem.
Vi tycker, att vi har löst det hela på ett smidigt sätt. Vi har uppdragit åt matte att släpa hem allt vi behöver och det funkar. Ibland drar hon t.o.m hem sådant, som vi inte har bett om eller inte ens visste att det fanns. Ett exempel är vår "undercover mouse", den är en utmärkt vikarie för mususlingarna, som inte har någon service i vårt nya område.
Det var tydligen Sippos och Tindras husse, som tipsade matte. Han tipsade matte om dentisar också. Vi behöver väl knappt jama, att vi gillar deras husse, fast vi aldrig har träffat honom irl.

Nu väntar ett jättejobb på oss. Vi måste övertyga matte om att hon måste fixa våra bilder, så att vi kan visa er, kära bloggkompisar, hur vi ser ut.
OM vi lyckas och om matte kan sånt, hoppas vi kunna lägga ut bilder på oss i eftermiddag.
Nosbuffar till er alla
M & V

tisdag 1 november 2011

När jag, Mozart, försvann

Vi har ju nyligen kunnat läsa om vilken tuff höjdare Frasse är och vilken elegant stil Nea har, även på höga höjder.
Jag gillade också höga höjder i min ungdom. Nu är det lite si och så med detta.

I torpet levde badrumsdörren sitt eget liv.
Den stängde sig när den ville.
Det var lagom kul, eftersom våra toalådor stod i badrummet.
Matte tog helt enkelt och tjudrade fast badrumsdörren i ett skåp.

En dag när matte kom hem, så fanns jag inte.
Ja, jag var bara borta!
Milda makter så orolig hon blev!
Hon letade på ALLA upptänkliga ställen. Både möjliga och omöjliga, både ute och inne. Men naturligtvis inte där jag var.

Jag var så rädd, så jag kunde inte få fram det minsta lilla jam, när matte lockade.

Till slut var hon så orolig, att hon inte kunde stanna hemma. Så hon satte sig i brummisen och körde planlöst omkring för att rensa bort all oro.
Plötsligt dök en idé upp i hennes huvud, så hon var tvungen att köra hem och kolla.

Väl hemkommen, gick hon raka vägen fram till mitt ofrivilliga gömställe.  Där satt lilla jag, hungrig och förskrämd!
Var det var?
Jo, mellan väggen, skåpet och badrumsdörren bildades ett litet trekantigt utrymme och där satt jag.

Det var så, att jag skulle "stila" inför Vincent och balansera ovanpå badrumsdörren. Väl uppe tappade jag balansen och föll rakt ner i det trekantiga "hålet".
Klart,att jag försökte ta mig upp. Vi katter gillar ju inte att bli instängda, men både dörren, skåpet och väggen var helt blanka, utan något som helst klofäste.  Jag insåg snart, att det var bara till att vänta.
Man kan nog jama, att jag lärde mig en läxa, för numera aktar jag mig.
/Mozart

Vårt eget hem

Torpet visade sig vara ett litet hus i 1½ plan. Där nere fanns kök, matrum, vardagsrum och badrum och där uppe fanns arbetsrum och sovrum samt ett litet vindsutrymme. Det kan låta mycket, men allt var smått.
Det absolut bästa med torpet var, fri tillgång på mususlingar!  Ja, de var så väluppfostrade, att de kom in till oss. (Vi är ju innekatter, men mer om detta i ett senare inlägg.) 
Matte ville varken lägga ut gift eller gillra fällor, för att vi inte skulle förgiftas eller skadas. Vi tror, att mususlingarna gillade detta.

Ibland, när vi inte orkade äta upp mususlingarna, så dränkte vi dem i vattenskålen eller gav dem som present till matte.
Det roligaste var att förära matte presenterna levande och när matte sov.
Särskilt minns jag en gång, när Vincent (fd Mr. Sandman) blev störd pga att matte tände lampan.
Vincent och mususlingen lekte tafatt uppe på matte i sängen.  
Vincent blev så okoncentrerad när lampan tändes, så mususlingen såg sin chans att fly och den chansen tog mususlingen -  givetvis.
MEN, säg den frihet som varar.....
Jag är ju en alert, snabb katt, så jag var snabbt framme och la tassen på mususlingen och min svans gick med automatik rakt upp i vädret. Därefter vandrade jag stolt nerför trappan med mususlingen i ett fast, bestämt grepp mellan mina tänder. Jag ville ju vara ifred för brorsan.
Det vi aldrig fattade, var att matte aldrig visade den minsta gnutta tacksamhet. Hon kastade ut våra presenter genom fönstret!!
I eftermiddag kanske jag berättar om när jag försvann.
/ Mozart

måndag 31 oktober 2011

forts. måndag em

Det tog några dagar att samla mod för att fråga den store snyggingen. Han hette Mr. Sandman på den tiden, eftersom hans päls var färgad som ljus sand.
Vi satt ofta och filosoferade tillsammans i ett av fönstren i vårt hus. Ja, där löste vi världsproblemen.
Slutligen gick jag rakt på sak och frågade.............ommm han ville, ommm han kunde tänka sig osv.....

TÄNK, så jamarglad jag blev, när han jamade: " Klart, jag vill!"

Äntligen kom Dagen med stort D!
Brummisen kom och körde in på tomten. Precis som förra gången.

Men tänka sig, tjat-tanten var med även denna gång!
Så himla orolig jag blev. Bara hon inte förstör något!

Det visade sig, att tjat-tanten hade blivit förälskad i den då 5-årige Måns och hon kunde inte glömma honom.
Hennes boxer-skällis hade precis tassat över bron, så hon behövde någon, som tog tass om henne.

OK, papper skrevs och matte och tanten fick betala för att adoptera oss.
Sen var det dags att säga "hej då" och åka brummis.
Mr Sandman och jag njööt av att vara på väg HEM, men Måns förde ett himla oväsen.
Först lämnade vi av Måns och hans tant. Därefter fortsatte vi ut till vårt torp, någon mil utanför stan.

I torpet fanns allt vad vi behövde! Toalådor, matskålar, sängar, leksaker  mm. Allt var nytt, så vi fick sätta vår egen namnstämpel på VÅRA grejor.
Tänk, det var VÅRA ägodelar! Alldeles våra egna!
Vi bodde i torpet i 5 år och några månader.
I morgon tänker vi berätta lite om livet som torpare.

Tass på er alla bloggvänner!
M & V

Fortsättning på vår historia

Det är Mozart här. Jag är bäst när det gäller datorn, så det blir nog oftast jag som skriver.

Det var ju min 1:a dag på katterian, när jag fick syn på en brummis som körde in på tomten. Ur brummisen steg två kvinnor. När jag fick syn på den yngre (hon som körde),  tänkte jag direkt: "Henne vill jag ta tass om.
De gick runt tillsammans M. och hälsade på i alla katthusen. Men det var något konstigt. Det verkade, som om matte blev mer och mer irriterad på den äldres tjat. När de närmade sig vårt katthus, hörde jag vad tjatet gällde.
Hon ville bestämma vilken katt, matte skulle ta hand om!
Den som känner vår matte, vet att sådant går INTE!
Till slut sa matte ifrån på skarpen.

Nu var det bara att mobilisera allt tålamod och all kreativitet! Jag hade bestämt mig!

När 2-beningarna steg in hos oss, gjorde jag allt jag kunde för att påkalla mattes uppmärksamhet.      Ja, jag nästan fällde henne med hjälp av kroktass och rullning framför hennes fötter.

Hör häpna!
När hon nästan snubblade, sa hon vänligt: "Vad heter du då, min lille vän?"
Jag var jättenervös. Riktigt morrhårsdarrig, faktiskt. Det här fick ju bara inte misslyckas!
Till slut lyckades jag visk-jama, det blev bara som ett litet ynkligt pip: "Mozart".

Kurra, kurra, jag hade fixat det!
Med hjälp av det bästa språk, som finns - kroppsspråket.

Matte hade bestämt, att jag fick inte komma hem förrän hon var ledig. Dessutom hade hon bestämt, att jag skulle få bestämma vilken kompis, jag ville ta med mig.
Jag hade redan tittat på en röd, stor tuffing, som jag gärna ville fråga.
MEN....skulle jag våga??? OK, jag hade ju ungefär 1 vecka på mig att samla mod.

Jag berättar nog mer i eftermiddag, för det här var ju kul. Nu måste jag nog vila lite.

/Mozart

söndag 30 oktober 2011

Bloggarkompisar!
Here we come!
Vi vet inte så mycket om våra olika bakgrunder innan vi kom till Linus katteria i Finja, utanför Hässleholm. Vi tänkte berätta var för sig, eftersom vi har varit med om helt olika saker.

Mozart:
När jag var liten, bodde jag hos en 2-bening, som blev sjuk och omhändertagen. Då tog polisen hand om mig och hyrde plats på ett pensionat åt mig. men polisen hade ont om pengar och började prata om avlivning. En av poliserna hade ett gott hjärta och gillade katter, så han hämtade mig och körde mig till Linus katteria. Jag hade bara varit där ett par timmar, så kom matte.
Det berättar jag mer om i morgon.

Vincent:
Jag minns inte riktigt om jag blev övergiven eller om jag rymde. Hur som helst, så promenerade jag runt i Hässleholm och hade ingenstans att ta vägen. Då mötte jag en snäll kvinna, som hjälpte mig till Linus katteria. Där hade jag varit ett par dagar när matte kom. Fortsätter i morgon.