Matte satt idag och tittade på Caesar Millans TV-program, där han hjälper problem-skällisar att uppfostra deras hussar och mattar.
Vi gosar gärna med matte framför TV:n, alltså såg vi oxå programmet.
Vi har fundilerat och diskuterat mycket om varför skällisar inte kan uppfostra sina hussar och mattar själva......
Det kan ju vi katter!
Idag handlade det i varje fall om en liten skällis-tjej i Amerikatt, som hette Phoebe. Hon var en sk "hitteskällis" och hon blev riktigt aggresiv mot allt och alla. Ja, t.o.m mot sina 2-benta familjemedlemmarna och särskilt mot dem som var män.
Nu hade det gått så långt för stackars lilla Phoebe här i livet, att hennes matte gav henne två "möjligheter".
1. att Caesars hjälp hjälpte.
2. att hon skulle avlivas.
I programmet var Phoebe utklädd till 2-bening med olika kreationer vid de olika inspelningstillfällena. (Hon måste ha en jamarstor garderob med olika klänningar!)
Varför förnedrar 2-beningar oss fyrbenta, pälsklädda familjemedlemmar på detta sätt?
Ja, vi måste jama:
"VAFFÖ´ GÖ´ DE PÅ DETTE VISE´ ?"
Både vi katter och skällisarna har ju välsittande, moderiktiga pälsar av bästa snitt!
Vi måste också jama, att hade matte klätt ut oss i t.ex 2-beningskostymer, så lovar vi, att då, om inte förr, då hade vi blivit PROBLEMKATTER !
OK, detta var i AmeriKATT, men vi har hört och sett på bild att det sk modet är på väg hit och t,o,m redan finns i vårt land också.
Så vässa klorna, kompisar!
Det kan väl vara ok, om någon av naturen har fått för tunn päls, får en kofta för värmens skull. Men annars.......
Hur gick det för lilla Phoebe då?
Hennes matte lät henne bara träna det som matte själv tyckte var kul, dvs löpbandet. Så det blev Phoebe jätteduktig på. De övningar, som lärde Phoebe att hantera aggresiviteten, var tydligen inte lika kul för matte.
När matten, efter en månads träning, hade återbesök av Caesar och då talade om för honom, att det nu troligen skulle bli avlivning, erbjöd Caesar Phoebe ett nytt hem hemma hos honom.
Man fick också se hur bra hon trivdes. Hon fick lära sig familjens regler, fick en massa skälliskompisar och behövde inte vara aggresiv längre.
OCH....
....hon behövde inte klä ut sig!
söndag 11 december 2011
onsdag 7 december 2011
Katter KAN - mycket
Det, som jag nu tänker berätta, hände första gången vi var i Hjelmseryd.
Vi bodde i ett litet rum med utsikt mot Kyrkan.
Matte tog nämligen fel rum.
Det var tänkt att vi skulle fått det stora rummet att röra oss i, men vi tyckte, att det lilla var jättebra och mysigt, så vi valde att bo där. I det stora hade vi fått utsikt över brummisarna på den stora vägen. Brummisar kan vi ju titta på där hemma.
Brorsan, som redan då var stor och stark, är jättebraig på att öppna dörrar, så matte vred om nyckeln och låste.
Plötsligt hör matte ljudet av något, som faller på golvet.
När hon kollar, finns inget.
Golvet är som om snabeldraken varit framme - helt blåst.
Efter ett tag, när matte skulle gå till Kyrkan, kunde hon inte öppna dörren.
Nyckeln var borta. Vi var inlåsta!
Efter mycket letande hittade vi nyckeln under en byrå, som Brorsan envisades med att sitta och glo in under.
Vincent sa, att han ogillade låsta dörrar, så därför beslagtog han nyckeln.
forts. fredag 9/12
På natten hände följande:
Rummet hade "byasnickrad" skåpinredning med rejäla träbackar och hyllor. Jag lyckades peta upp en skåpdörr och till min glädje fann jag, att på hyllan högst upp, låg det jamarmysiga kuddar.
Ja, kuddarna riktigt ropade efter sällskap och mysiga kuddar är ju till för att användas.
Det var inte helt enkelt att klättra upp till kuddarna, men jag fixade det. Visserligen väsnades jag väl lite, men matte vaknade inte riktigt - bara lite.
Väl uppe hos kuddarna, så stängdes skåpdörren med ett klick.
Där satt jag och kunde inget göra!
Jag var inlåst!
Nu vaknade matte helt, tände lampan och till sin fasa upptäckte hon då, att det fanns bara EN katt i rummet.
Hon gjorde det enda rätta.
Dvs hon frågade brorsan var jag, Mozart, var någonstans.
Vincent satt på bordet. Som svar på mattes fråga, reser han sig, ställer sig upp på bordet på baktassarna, sträcker sig mot skåpet OCH krafsar på "min" skåpdörr med framtassarna!
Matte öppnade skåpdörren och till sin glädje hittade hon ju mig där.
Detta är en av de många händelser, som gör att vår matte är övertygad om att vi KATTER KAN!
Själv håller jag naturligtvis med matte, men våra 2-beningar måste anstränga sig lite för att förstå vad vi menar eftersom vi ju inte har deras språk.
MEN....
vi katter både känner, tänker, förstår vad 2-beningar säger och kan fundera och räkna ut hur saker och ting ska lösas.
2-beningar har mycket att lära sig av oss!
Vi bodde i ett litet rum med utsikt mot Kyrkan.
Matte tog nämligen fel rum.
Det var tänkt att vi skulle fått det stora rummet att röra oss i, men vi tyckte, att det lilla var jättebra och mysigt, så vi valde att bo där. I det stora hade vi fått utsikt över brummisarna på den stora vägen. Brummisar kan vi ju titta på där hemma.
Brorsan, som redan då var stor och stark, är jättebraig på att öppna dörrar, så matte vred om nyckeln och låste.
Plötsligt hör matte ljudet av något, som faller på golvet.
När hon kollar, finns inget.
Golvet är som om snabeldraken varit framme - helt blåst.
Efter ett tag, när matte skulle gå till Kyrkan, kunde hon inte öppna dörren.
Nyckeln var borta. Vi var inlåsta!
Efter mycket letande hittade vi nyckeln under en byrå, som Brorsan envisades med att sitta och glo in under.
Vincent sa, att han ogillade låsta dörrar, så därför beslagtog han nyckeln.
forts. fredag 9/12
På natten hände följande:
Rummet hade "byasnickrad" skåpinredning med rejäla träbackar och hyllor. Jag lyckades peta upp en skåpdörr och till min glädje fann jag, att på hyllan högst upp, låg det jamarmysiga kuddar.
Ja, kuddarna riktigt ropade efter sällskap och mysiga kuddar är ju till för att användas.
Det var inte helt enkelt att klättra upp till kuddarna, men jag fixade det. Visserligen väsnades jag väl lite, men matte vaknade inte riktigt - bara lite.
Väl uppe hos kuddarna, så stängdes skåpdörren med ett klick.
Där satt jag och kunde inget göra!
Jag var inlåst!
Nu vaknade matte helt, tände lampan och till sin fasa upptäckte hon då, att det fanns bara EN katt i rummet.
Hon gjorde det enda rätta.
Dvs hon frågade brorsan var jag, Mozart, var någonstans.
Vincent satt på bordet. Som svar på mattes fråga, reser han sig, ställer sig upp på bordet på baktassarna, sträcker sig mot skåpet OCH krafsar på "min" skåpdörr med framtassarna!
Matte öppnade skåpdörren och till sin glädje hittade hon ju mig där.
Detta är en av de många händelser, som gör att vår matte är övertygad om att vi KATTER KAN!
Själv håller jag naturligtvis med matte, men våra 2-beningar måste anstränga sig lite för att förstå vad vi menar eftersom vi ju inte har deras språk.
MEN....
vi katter både känner, tänker, förstår vad 2-beningar säger och kan fundera och räkna ut hur saker och ting ska lösas.
2-beningar har mycket att lära sig av oss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)