lördag 17 december 2011

Vårt nya bus

Vi katter är ju nattdjur. För en gångs skull var brorsan och jag vakna samtidigt. Vi jamade lite tyst om vad vi skulle hitta på.
Till slut kom vi på det!
Vi började rota i vår leksakslåda. Det är minsann inte det lättaste att hitta det man ska där, så vi väsnades nog lite!
Matte vaknade till och muttrade något. Vi lugnade oss lite med letandet, så  matte somnade igen.

Slutligen hittade vi det vi sökte.......
En mycket gammal leksaksmus. En gång i tiden var den en pipmus, men vi har tystat den effektivt. Det braiga med just den musen är, att den har exakt rätt färg, för att se ut som en riktig mus.

Sen var det bara till att vänta på en ny dag och att matte skulle vakna.....
Hon vaknade till en grå dag och var tvungen att tända i köket för att kunna fixa kaffe.
Då får hon se......................

Vår mus! På väg till våra matskålar!

Tyvärr reagerade vår mus inte på att lamporna tändes och allt matte skrek, så då fattade hon ju.

Till slut (när hon hade lugnat ner sig) reagerade matte  så som mattar/hussar ska. Hon berömde oss, för att vi är så påhittiga och för att vi har humor.

Det hör till saken:
  • matte avskyr/är rädd för möss
  • vi har bott i ett torp med god tillgång på möss
  • vi har presentat matte med många möss
  • matte var alltid otacksam och kastade ut våra presenter
  • mössen ville gärna flytta in i torpvärmen
  • matte hade glömt att vi hade en "naturlig" leksaksmus
  • här i lägenheten har vi inte sett riktiga möss
  • det är rätt årstid för möss att flytta inomhus nu
Det var en bra start på dagen, för oss. Vi ska sent glömma mattes reaktion! Självklart, måste vi jobba på att hitta på fler sådana bus.

Ha en riktigt bra helg, alla kompisar!
M & V

onsdag 14 december 2011

Snabeldraken (publicerad 2011-12-15)

I går (i onsdags alltså) var den extra snabeldrags-coatchen här!
(Vi orkade bara med rubriken då, pga det hårda jobbet med vårt  schema.)

Usch ja! Usch, usch, usch...Men vi jobbar med det.
Matte känner någon liknande rädsla inför ormar. Hon kallar det ormfobi. Vi tycker, att det är urlöjligt att vara rädd för ormar! De som slingrar sig så skojsigt!
Men så läste matte för oss om vad som hände lille Klosterkatten Conny, så det är nog bäst att akta sig, om vi skulle råka komma ut dvs.

Matte vill inte jobba med sin fobi, för hon vill absolut inte träffa de där slingriga sakerna. Det måste man tydligen göra, för att kunna umgås med det man är rädd för, utan att vara rädd.
Men, matte klarar iaf snabeldrakens slang! Coachen kommer hit bara för mattes svårigheter att röra sig.
Som sagt jobbar vi med vår fobi och tänkte tala om för er, våra kompisar, hur vi gör.

När coatchen tar ut draken från dess bo, vågar vi faktiskt tassa till den lite. Bara lite lätt, (medan den är tyst) så den inte blir arg.
Vi förstår, att drakens sladd har med det otäcka ljudet att göra, för när sladden sätts i väggen, börjar draken låta.....ryyyser....
Då jobbar vi enligt följande schema:
  • Draken i rummet  -  vi i köket (på golvet, bakom gardinen)
  • Paus medan moppen jobbar i rummet
  • Draken fortsätter i hallen och i badrummet  -  vi är kvar i köket, men nu uppe på fönsterbrädan, bakom gardinen och vi kan roa oss med fjäderkotletts-TV:n (draken syns ju inte härifrån, bara hörs)
  • Paus igen! Tack o lov!
  • Draken går till anfall i köket
  • Vi skyndar oss in i rummet, tvärs över hela golvet och in i hörnet, bakom både TV:n och gardinen
  • Draken drar sig tillbaka, för att gå i ide en vecka
  • Lugnet återställt
  • Vi har frist till den 21/12, då ny tid är bokad
Visst är det jobbigt att jobba med sina rädslor, men vi tycker att detta schema funkar något så när.
Matte har  läst om snabeldrakar, som går av sig själv. Tur att vi inte har någon sådan! Tänk vilken jakt vi hade blivit utsatta för!
Inget förutsägbart alls!
Den lär t.o.m gå utan både matte och coatch!

Ha en mysgosig kväll!
M & V

söndag 11 december 2011

KLÄDER - NEJ TACK !

Matte satt idag och tittade på Caesar Millans TV-program, där han hjälper problem-skällisar att uppfostra deras hussar och mattar.
Vi gosar gärna med matte framför TV:n, alltså såg vi oxå programmet.
Vi har fundilerat och diskuterat mycket om varför skällisar inte kan uppfostra sina hussar och mattar själva......
Det kan ju vi katter!

Idag handlade det i varje fall om en liten skällis-tjej i Amerikatt, som hette Phoebe. Hon var en sk "hitteskällis" och hon blev riktigt aggresiv mot allt och alla. Ja, t.o.m mot sina 2-benta familjemedlemmarna och särskilt mot dem som var män.
Nu hade det gått så långt för stackars lilla Phoebe här i livet, att hennes matte gav henne två "möjligheter".
1.   att Caesars hjälp hjälpte.
2.   att hon skulle avlivas.

I programmet var Phoebe utklädd till 2-bening med olika kreationer vid de olika inspelningstillfällena. (Hon måste ha en jamarstor garderob med olika klänningar!)
Varför förnedrar 2-beningar oss fyrbenta, pälsklädda familjemedlemmar på detta sätt?
Ja, vi måste jama:
"VAFFÖ´ GÖ´ DE PÅ DETTE VISE´ ?"
Både vi katter och skällisarna har ju välsittande, moderiktiga pälsar av bästa snitt!

Vi måste också jama, att hade matte klätt ut oss i t.ex 2-beningskostymer, så lovar vi, att då, om inte förr, då hade vi blivit PROBLEMKATTER !
OK, detta var i AmeriKATT, men vi har hört och sett på bild att det sk modet är på väg hit och t,o,m redan finns i vårt land också.
Så vässa klorna, kompisar!
Det kan väl vara ok, om någon av naturen har fått för tunn päls,  får en kofta för värmens skull. Men annars.......

Hur gick det för lilla Phoebe då?
Hennes matte lät henne bara träna det som matte själv tyckte var kul, dvs löpbandet. Så det blev Phoebe jätteduktig på. De övningar, som lärde Phoebe att hantera aggresiviteten, var tydligen inte lika kul för matte.
När matten, efter en månads träning, hade återbesök av Caesar och då talade om för honom, att det nu troligen skulle bli avlivning, erbjöd Caesar Phoebe ett nytt hem hemma hos honom.
Man fick också se hur bra hon trivdes. Hon fick lära sig familjens regler, fick en massa skälliskompisar och behövde inte vara aggresiv längre.
OCH....
....hon behövde inte klä ut sig!