lördag 5 november 2011

Ingen bloggpaus...

Det är inte så att vi redan har tagit bloggpaus, men vi får nöja oss med att tassa runt hos våra kompisar och kommentera lite här och lite där.

Vi väntar fortfarande på hjälp med att övertala bilderna att flytta från blixtgrunkan till datorn.
Matte försov sig idag, så kompisen, som KAN, hann låsa sin butik.
Kan ni tänka er så oansvarigt ! 
Hon bara sov!

Vi måste alltså fortsätta att ha en bildfri blogg över helgen. Helt ofrivilligt.

Verkar i alla fall som om den där blixtgrunkan gömmer en del bra foton på oss, kan vi avslöja...

Vi vill passa på att önska alla vänner en fortsatt skön helg!
Samtidigt som vi är fullt sysselsatta med att vänta o-t-å-l-i-g-t.

Nosbuffar till er alla!
M & V

torsdag 3 november 2011

Nu närmar det sig - ä n t l i g e n

Hej kompisar!
Ni kan tro, att vi fick fart på matte! Ja, det var nästan som om hon fick en blåslampa där bak.

Först hittade hon inget bildbehandlingsprogram i vår dator.

Men vaddå, jamade vi, du hade ju ett när du gick PIM-ubildningen på jobbet.
Hon slutade jobbet för lite mer än ett sedan.
Nu har hon ett bra jobb, som hon kan sköta här hemiifrån. "Pang"-nånting heter det visst. Det låter farligt, men det är ganska lugnt.

Ett program mer eller mindre kan väl kvitta, tycker vi, men icke.
Nu har vi ett gratisprogram, som heter Photo-filtre. Handledning och program finns här: http://pim.skolverket.se/xp/handledningar/Om-PIM/Programvaror-i-PIM/2/

Sen hittade hon inte kameran!
Så småningom kröp den fram ur ett skåp.

Sen måste hon ladda kameran, för annars vill bilderna inte krypa över till vår dator.

Snacka om en virrig matte!
Men vi ska nog få fart på henne! Bara kameran är färdigladdad.

Hoppas bara, att det var rätt sladd hon hittade!

Vi hörs lite senare eller kanske man ska jama "syns"?

Tasskramar
M & V

onsdag 2 november 2011

onsdag em

Bilderna finns och det dröjer lite - men de kommer!
M & V

PS
Vi fattar inte varför mattes startmotor är så seeeg.
M & V

Innekatter

Att vara innekatter, är helt naturligt för oss. Vi gillar inte utelivet, ja, vi är helt enkelt livrädda för allt det farliga där ute i den stora världen. Det är ju iofs inget vi låtsas om, tuffa grabbar som vi är. 
Vi brukar jama att det är matte, som är rädd för att låta oss gå ut på egen tass. Från vårt rumsfönster ser vi nämligen en väg, som heter E22 och från köksfönstret ser vi en mycket trafikerad gata, som går genom vårt samhälle.
Ibland jamar vi, att vi fick nog av utelivet i vår ungdom, då vi var hemlösa.
En gång ville matte att vi skulle valla henne i koppel.
Fy, så läbbigt det var!
Alla jättestora brummisar, som lät mycket värre än snabeldraken, fick oss att dra in matte och det fortare än kvickt!
Numera får matte valla sig själv, vi är hellre hemma och sköter oss själva samtidigt som vi  vaktar vårt hem.
Vi tycker, att vi har löst det hela på ett smidigt sätt. Vi har uppdragit åt matte att släpa hem allt vi behöver och det funkar. Ibland drar hon t.o.m hem sådant, som vi inte har bett om eller inte ens visste att det fanns. Ett exempel är vår "undercover mouse", den är en utmärkt vikarie för mususlingarna, som inte har någon service i vårt nya område.
Det var tydligen Sippos och Tindras husse, som tipsade matte. Han tipsade matte om dentisar också. Vi behöver väl knappt jama, att vi gillar deras husse, fast vi aldrig har träffat honom irl.

Nu väntar ett jättejobb på oss. Vi måste övertyga matte om att hon måste fixa våra bilder, så att vi kan visa er, kära bloggkompisar, hur vi ser ut.
OM vi lyckas och om matte kan sånt, hoppas vi kunna lägga ut bilder på oss i eftermiddag.
Nosbuffar till er alla
M & V

tisdag 1 november 2011

När jag, Mozart, försvann

Vi har ju nyligen kunnat läsa om vilken tuff höjdare Frasse är och vilken elegant stil Nea har, även på höga höjder.
Jag gillade också höga höjder i min ungdom. Nu är det lite si och så med detta.

I torpet levde badrumsdörren sitt eget liv.
Den stängde sig när den ville.
Det var lagom kul, eftersom våra toalådor stod i badrummet.
Matte tog helt enkelt och tjudrade fast badrumsdörren i ett skåp.

En dag när matte kom hem, så fanns jag inte.
Ja, jag var bara borta!
Milda makter så orolig hon blev!
Hon letade på ALLA upptänkliga ställen. Både möjliga och omöjliga, både ute och inne. Men naturligtvis inte där jag var.

Jag var så rädd, så jag kunde inte få fram det minsta lilla jam, när matte lockade.

Till slut var hon så orolig, att hon inte kunde stanna hemma. Så hon satte sig i brummisen och körde planlöst omkring för att rensa bort all oro.
Plötsligt dök en idé upp i hennes huvud, så hon var tvungen att köra hem och kolla.

Väl hemkommen, gick hon raka vägen fram till mitt ofrivilliga gömställe.  Där satt lilla jag, hungrig och förskrämd!
Var det var?
Jo, mellan väggen, skåpet och badrumsdörren bildades ett litet trekantigt utrymme och där satt jag.

Det var så, att jag skulle "stila" inför Vincent och balansera ovanpå badrumsdörren. Väl uppe tappade jag balansen och föll rakt ner i det trekantiga "hålet".
Klart,att jag försökte ta mig upp. Vi katter gillar ju inte att bli instängda, men både dörren, skåpet och väggen var helt blanka, utan något som helst klofäste.  Jag insåg snart, att det var bara till att vänta.
Man kan nog jama, att jag lärde mig en läxa, för numera aktar jag mig.
/Mozart

Vårt eget hem

Torpet visade sig vara ett litet hus i 1½ plan. Där nere fanns kök, matrum, vardagsrum och badrum och där uppe fanns arbetsrum och sovrum samt ett litet vindsutrymme. Det kan låta mycket, men allt var smått.
Det absolut bästa med torpet var, fri tillgång på mususlingar!  Ja, de var så väluppfostrade, att de kom in till oss. (Vi är ju innekatter, men mer om detta i ett senare inlägg.) 
Matte ville varken lägga ut gift eller gillra fällor, för att vi inte skulle förgiftas eller skadas. Vi tror, att mususlingarna gillade detta.

Ibland, när vi inte orkade äta upp mususlingarna, så dränkte vi dem i vattenskålen eller gav dem som present till matte.
Det roligaste var att förära matte presenterna levande och när matte sov.
Särskilt minns jag en gång, när Vincent (fd Mr. Sandman) blev störd pga att matte tände lampan.
Vincent och mususlingen lekte tafatt uppe på matte i sängen.  
Vincent blev så okoncentrerad när lampan tändes, så mususlingen såg sin chans att fly och den chansen tog mususlingen -  givetvis.
MEN, säg den frihet som varar.....
Jag är ju en alert, snabb katt, så jag var snabbt framme och la tassen på mususlingen och min svans gick med automatik rakt upp i vädret. Därefter vandrade jag stolt nerför trappan med mususlingen i ett fast, bestämt grepp mellan mina tänder. Jag ville ju vara ifred för brorsan.
Det vi aldrig fattade, var att matte aldrig visade den minsta gnutta tacksamhet. Hon kastade ut våra presenter genom fönstret!!
I eftermiddag kanske jag berättar om när jag försvann.
/ Mozart

måndag 31 oktober 2011

forts. måndag em

Det tog några dagar att samla mod för att fråga den store snyggingen. Han hette Mr. Sandman på den tiden, eftersom hans päls var färgad som ljus sand.
Vi satt ofta och filosoferade tillsammans i ett av fönstren i vårt hus. Ja, där löste vi världsproblemen.
Slutligen gick jag rakt på sak och frågade.............ommm han ville, ommm han kunde tänka sig osv.....

TÄNK, så jamarglad jag blev, när han jamade: " Klart, jag vill!"

Äntligen kom Dagen med stort D!
Brummisen kom och körde in på tomten. Precis som förra gången.

Men tänka sig, tjat-tanten var med även denna gång!
Så himla orolig jag blev. Bara hon inte förstör något!

Det visade sig, att tjat-tanten hade blivit förälskad i den då 5-årige Måns och hon kunde inte glömma honom.
Hennes boxer-skällis hade precis tassat över bron, så hon behövde någon, som tog tass om henne.

OK, papper skrevs och matte och tanten fick betala för att adoptera oss.
Sen var det dags att säga "hej då" och åka brummis.
Mr Sandman och jag njööt av att vara på väg HEM, men Måns förde ett himla oväsen.
Först lämnade vi av Måns och hans tant. Därefter fortsatte vi ut till vårt torp, någon mil utanför stan.

I torpet fanns allt vad vi behövde! Toalådor, matskålar, sängar, leksaker  mm. Allt var nytt, så vi fick sätta vår egen namnstämpel på VÅRA grejor.
Tänk, det var VÅRA ägodelar! Alldeles våra egna!
Vi bodde i torpet i 5 år och några månader.
I morgon tänker vi berätta lite om livet som torpare.

Tass på er alla bloggvänner!
M & V

Fortsättning på vår historia

Det är Mozart här. Jag är bäst när det gäller datorn, så det blir nog oftast jag som skriver.

Det var ju min 1:a dag på katterian, när jag fick syn på en brummis som körde in på tomten. Ur brummisen steg två kvinnor. När jag fick syn på den yngre (hon som körde),  tänkte jag direkt: "Henne vill jag ta tass om.
De gick runt tillsammans M. och hälsade på i alla katthusen. Men det var något konstigt. Det verkade, som om matte blev mer och mer irriterad på den äldres tjat. När de närmade sig vårt katthus, hörde jag vad tjatet gällde.
Hon ville bestämma vilken katt, matte skulle ta hand om!
Den som känner vår matte, vet att sådant går INTE!
Till slut sa matte ifrån på skarpen.

Nu var det bara att mobilisera allt tålamod och all kreativitet! Jag hade bestämt mig!

När 2-beningarna steg in hos oss, gjorde jag allt jag kunde för att påkalla mattes uppmärksamhet.      Ja, jag nästan fällde henne med hjälp av kroktass och rullning framför hennes fötter.

Hör häpna!
När hon nästan snubblade, sa hon vänligt: "Vad heter du då, min lille vän?"
Jag var jättenervös. Riktigt morrhårsdarrig, faktiskt. Det här fick ju bara inte misslyckas!
Till slut lyckades jag visk-jama, det blev bara som ett litet ynkligt pip: "Mozart".

Kurra, kurra, jag hade fixat det!
Med hjälp av det bästa språk, som finns - kroppsspråket.

Matte hade bestämt, att jag fick inte komma hem förrän hon var ledig. Dessutom hade hon bestämt, att jag skulle få bestämma vilken kompis, jag ville ta med mig.
Jag hade redan tittat på en röd, stor tuffing, som jag gärna ville fråga.
MEN....skulle jag våga??? OK, jag hade ju ungefär 1 vecka på mig att samla mod.

Jag berättar nog mer i eftermiddag, för det här var ju kul. Nu måste jag nog vila lite.

/Mozart

söndag 30 oktober 2011

Bloggarkompisar!
Here we come!
Vi vet inte så mycket om våra olika bakgrunder innan vi kom till Linus katteria i Finja, utanför Hässleholm. Vi tänkte berätta var för sig, eftersom vi har varit med om helt olika saker.

Mozart:
När jag var liten, bodde jag hos en 2-bening, som blev sjuk och omhändertagen. Då tog polisen hand om mig och hyrde plats på ett pensionat åt mig. men polisen hade ont om pengar och började prata om avlivning. En av poliserna hade ett gott hjärta och gillade katter, så han hämtade mig och körde mig till Linus katteria. Jag hade bara varit där ett par timmar, så kom matte.
Det berättar jag mer om i morgon.

Vincent:
Jag minns inte riktigt om jag blev övergiven eller om jag rymde. Hur som helst, så promenerade jag runt i Hässleholm och hade ingenstans att ta vägen. Då mötte jag en snäll kvinna, som hjälpte mig till Linus katteria. Där hade jag varit ett par dagar när matte kom. Fortsätter i morgon.