Fortsättning på vår historia

Det är Mozart här. Jag är bäst när det gäller datorn, så det blir nog oftast jag som skriver.

Det var ju min 1:a dag på katterian, när jag fick syn på en brummis som körde in på tomten. Ur brummisen steg två kvinnor. När jag fick syn på den yngre (hon som körde),  tänkte jag direkt: "Henne vill jag ta tass om.
De gick runt tillsammans M. och hälsade på i alla katthusen. Men det var något konstigt. Det verkade, som om matte blev mer och mer irriterad på den äldres tjat. När de närmade sig vårt katthus, hörde jag vad tjatet gällde.
Hon ville bestämma vilken katt, matte skulle ta hand om!
Den som känner vår matte, vet att sådant går INTE!
Till slut sa matte ifrån på skarpen.

Nu var det bara att mobilisera allt tålamod och all kreativitet! Jag hade bestämt mig!

När 2-beningarna steg in hos oss, gjorde jag allt jag kunde för att påkalla mattes uppmärksamhet.      Ja, jag nästan fällde henne med hjälp av kroktass och rullning framför hennes fötter.

Hör häpna!
När hon nästan snubblade, sa hon vänligt: "Vad heter du då, min lille vän?"
Jag var jättenervös. Riktigt morrhårsdarrig, faktiskt. Det här fick ju bara inte misslyckas!
Till slut lyckades jag visk-jama, det blev bara som ett litet ynkligt pip: "Mozart".

Kurra, kurra, jag hade fixat det!
Med hjälp av det bästa språk, som finns - kroppsspråket.

Matte hade bestämt, att jag fick inte komma hem förrän hon var ledig. Dessutom hade hon bestämt, att jag skulle få bestämma vilken kompis, jag ville ta med mig.
Jag hade redan tittat på en röd, stor tuffing, som jag gärna ville fråga.
MEN....skulle jag våga??? OK, jag hade ju ungefär 1 vecka på mig att samla mod.

Jag berättar nog mer i eftermiddag, för det här var ju kul. Nu måste jag nog vila lite.

/Mozart