När jag, Mozart, försvann

Vi har ju nyligen kunnat läsa om vilken tuff höjdare Frasse är och vilken elegant stil Nea har, även på höga höjder.
Jag gillade också höga höjder i min ungdom. Nu är det lite si och så med detta.

I torpet levde badrumsdörren sitt eget liv.
Den stängde sig när den ville.
Det var lagom kul, eftersom våra toalådor stod i badrummet.
Matte tog helt enkelt och tjudrade fast badrumsdörren i ett skåp.

En dag när matte kom hem, så fanns jag inte.
Ja, jag var bara borta!
Milda makter så orolig hon blev!
Hon letade på ALLA upptänkliga ställen. Både möjliga och omöjliga, både ute och inne. Men naturligtvis inte där jag var.

Jag var så rädd, så jag kunde inte få fram det minsta lilla jam, när matte lockade.

Till slut var hon så orolig, att hon inte kunde stanna hemma. Så hon satte sig i brummisen och körde planlöst omkring för att rensa bort all oro.
Plötsligt dök en idé upp i hennes huvud, så hon var tvungen att köra hem och kolla.

Väl hemkommen, gick hon raka vägen fram till mitt ofrivilliga gömställe.  Där satt lilla jag, hungrig och förskrämd!
Var det var?
Jo, mellan väggen, skåpet och badrumsdörren bildades ett litet trekantigt utrymme och där satt jag.

Det var så, att jag skulle "stila" inför Vincent och balansera ovanpå badrumsdörren. Väl uppe tappade jag balansen och föll rakt ner i det trekantiga "hålet".
Klart,att jag försökte ta mig upp. Vi katter gillar ju inte att bli instängda, men både dörren, skåpet och väggen var helt blanka, utan något som helst klofäste.  Jag insåg snart, att det var bara till att vänta.
Man kan nog jama, att jag lärde mig en läxa, för numera aktar jag mig.
/Mozart