Katter KAN - mycket

Det, som jag nu tänker berätta, hände första gången vi var i Hjelmseryd.
Vi bodde i ett litet rum med utsikt mot Kyrkan.
Matte tog nämligen fel rum.
Det var tänkt att vi skulle fått det stora rummet att röra oss i, men vi tyckte, att det lilla var jättebra och mysigt, så vi valde att bo där. I det stora hade vi fått utsikt över brummisarna på den stora vägen. Brummisar kan vi ju titta på där hemma.
Brorsan, som redan då var stor och stark, är jättebraig på att öppna dörrar, så matte vred om nyckeln och låste.
Plötsligt hör matte ljudet av något, som faller på golvet.
När hon kollar, finns inget.
Golvet är som om snabeldraken varit framme - helt blåst.

Efter ett tag, när matte skulle gå till Kyrkan, kunde hon inte öppna dörren.
Nyckeln var borta. Vi var inlåsta!
Efter mycket letande hittade vi nyckeln under en byrå, som Brorsan envisades med att sitta och glo in under.
Vincent sa, att han ogillade låsta dörrar, så därför beslagtog han nyckeln.

forts. fredag 9/12
På natten hände följande:
Rummet hade "byasnickrad" skåpinredning med rejäla träbackar och hyllor. Jag lyckades peta upp en skåpdörr och till min glädje fann jag, att på hyllan högst upp, låg det jamarmysiga kuddar.
Ja, kuddarna riktigt ropade efter sällskap och mysiga kuddar är ju till för att användas.
Det var inte helt enkelt att klättra upp till kuddarna, men jag fixade det. Visserligen väsnades jag väl lite, men matte vaknade inte riktigt - bara lite.
Väl uppe hos kuddarna, så stängdes skåpdörren med ett klick.
Där satt jag och kunde inget göra!
Jag var inlåst!
Nu vaknade matte helt, tände lampan och till sin fasa upptäckte hon då, att det fanns bara EN katt i rummet.
Hon gjorde det enda rätta.
Dvs hon frågade brorsan var jag, Mozart, var någonstans.

Vincent satt på bordet. Som svar på mattes fråga, reser han sig, ställer sig upp på bordet på baktassarna, sträcker sig mot skåpet OCH krafsar på "min" skåpdörr med framtassarna!
Matte öppnade skåpdörren och till sin glädje hittade hon ju mig där.

Detta är en av de många händelser, som gör att vår matte är övertygad om att vi KATTER KAN!
Själv håller jag naturligtvis med matte, men våra 2-beningar måste anstränga sig lite för att förstå vad vi menar eftersom vi ju inte har deras språk.
MEN....
vi katter både känner, tänker, förstår vad 2-beningar säger och kan fundera och räkna ut hur saker och ting ska lösas.
2-beningar har mycket att lära sig av oss!